Kvinnor och män i Dalarna
Rapporten är skapad av Samhällsanalys, Region Dalarna
Senast
uppdaterad: 2024-03-08
Denna rapport ger en bild utifrån kvantitativa mått av nuläget i
Dalarna för fem av jämställdhetspolitikens sex delmål, och är tänkt att
komplettera SCB:s skrift På tal om kvinnor och män, med regionala
och kommunala fördjupningar. De viktigaste trenderna och mönstren
sammanfattas här:
Världsläget av idag synliggör fundamentala utmaningar för demokratiska samhällen, samtidigt som en konstruktiv diskussion om jämställdhet i stort verkar ha kommit i skymundan i den allmänna debatten. Att sträva efter jämställdhet är trots det en av de mest centrala insatserna för att säkerställa mänskliga rättigheter, att uppnå de 17 målen i Agenda 2030 tillsammans med Sveriges nationella miljö- och demokratimål med flera politiskt beslutade mål för vårt samhälle.
För Dalarna är de regionala målen manifesterade i Dalastrategin 2030 - Tillsammans för ett hållbart Dalarna, med övergripande målsättning om ett sammanhållet Dalarna med goda livsmiljöer där människor upplever delaktighet och engagemang, där alla tillsammans bidrar till en hållbar utveckling.
Alla offentliga verksamheter i Dalarna så som Region Dalarna, Länsstyrelsen Dalarna, länets kommuner och lärosäte arbetar på olika sätt aktivt för att efterleva den regionala och nationella jämställdhetpolitiken och respektive organisations särskilt uppsatta mål för jämställdhet. Följande rapport är tänkt att ge en bild av hur jämställdheten utvecklas i Dalarna utifrån den statistik som finns på regional och kommunal nivå. I rapporten diskuteras även läget i Dalarna i relation till nationell mönster och utmaningar.
Region Dalarna har tidigare publicerat uppföljningar av läget i Dalarna, här på webben år 2022, och en fördjupande uppföljning av jämställdhet i regionen inom projektet Jämställd regional tillväxt, år 2019 Kvinnor och män i Dalarna ur ett jämställdhetsperspektiv1.
Det görs även nationella uppföljningar av jämställdhetspolitiken. För mer information om dessa, klicka på rutan nedan:
Nationella uppföljningar av hur jämställdhetspolitiken bidrar till målen görs både genom statistik och policy-analyser. Statistiska uppföljningar görs av bland andra Statistiska centralbyrån (SCB) som vart annat år (sedan 1984) publicerar skriften På tal om kvinnor och män2 och vart tionde år (sedan 1990) gör tidsanvändningsstudier3, nu senast 2021. Vidare analyseras årligen i regeringens budgetproposition hur den ekonomiska jämställdheten utvecklas, vilket redovisas i Prop. 2022/23:1 bilaga 3 Ekonomisk jämställdhet4.
Policy-uppföljningar av jämställdhetspolitiken görs av bland andra Jämställdhetsmyndigheten. Myndigheten har även granskat den regionala politiken ur ett jämställdhetsperspektiv. I rapporten Regionalpolitik, könsmönster och jämställdhetsambitioner5 finns en fördjupning om läget i regionerna. Här efterfrågas bland annat en bättre styrning mot jämställdhetsmålen genom relevanta indikatorer. Mer konkret handlar det bland annat om att följa upp ojämställda arbetsvillkor, ojämställda inkomster, kvinnors och mäns psykiska ohälsa och långtidssjukskrivningar, och synliggöra regionala och lokala könsmönster samt intersektionella perspektiv.
Det jämställdhetspolitiska målet för utbildningsområdet innebär att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma möjligheter och villkor när det gäller utbildning, studieval och personlig utveckling.
Bland den vuxna befolkningen ser vi att även om både kvinnor och män vidareutbildar sig i högre utsträckning idag än i tidigare generationer så är det fler kvinnor än män som studerar på universitet och högskola. Eftergymnasial utbildning ger större chans att få ett arbete och en högre inkomst både för tjejer och killar, vilket är ett viktigt argument för att förmå den enskilde att söka till högre utbildning. Att skillnaderna mellan könen nu ökar, riskerar att medföra att olika former av könssegregerade miljöer upprätthålls, vilket i sig är negativt för samhällsutvecklingen.
Utbildningsnivån inom åldersgruppen 25-64 år i Dalarna redovisas i figuren nedan och visar på stora skillnader mellan könen. En betydligt större andel kvinnor i länet har en högre utbildning i jämförelse med andelen män med högre utbildning. Bland kvinnor i Dalarna är den vanligaste, med 29 procent, utbildningsnivån “eftergymnasial utbildning, 3 år eller mer”. Inom den här utbildningskategorin är motsvarande siffra för män i Dalarna knappt 15 procent. I kombination med “kortare eftergymnasiala studier (högst 2 år)” är det totalt 44 procent av kvinnorna i Dalarna som har någon form av eftergymnasial utbildning. För män i länet är motsvarande siffra cirka 28 procent.
Bland män i Dalarna är den vanligast förekommande utbildningskategorin “gymnasial utbildning, 3 år”. Drygt 31 procent av männen i Dalarna återfinns inom denna kategori. Ytterligare drygt 26 procent av männen har en gymnasieutbildning om högst 2 år. Sammantaget innebär detta att drygt 57 procent av alla män i Dalarna har en gymnasieutbildning som högsta utbildning. Motsvarande siffra för kvinnor i Dalarna är 45 procent.
De senaste decennierna har andelen av befolkningen i Dalarna med högre utbildning ökat. I mitten av 1980-talet hade bara drygt sju procent av befolkningen en högre utbildning. År 2022 hade den andelen ökat till ca 30 procent för kvinnor och ungefär 15 procent för män. Anmärkningsvärt är också att skillnaden i utbildningsnivå mellan könen har ökat avsevärt genom åren. I mitten av 1980-talet var andelen högutbildade ungefär lika stor bland kvinnor och män. År 2022 var nästan dubbelt så många kvinnor som män högutbildade i Dalarna.
I nationell jämförelse har Dalarna en relativt låg andel personer med högre utbildning. I hela riket har 37 procent av kvinnorna och 24 procent av männen i åldersgruppen 25-64 år minst 3 års eftergymnasial utbildning.
I Dalarna är andelen kvinnor med en högre utbildning om minst 3 år 2022 ungefär 29 procent och motsvarande siffra för män i länet är cirka 15 procent. Detta utfall placerar Dalarna sämst i landet tillsammans med Gävleborg, Kalmar och Södermanlands län som har liknande låga siffror.
Generellt tenderar regioner med större urbana center att både ha en yngre och en mer välutbildad befolkning jämfört med mer glest befolkade län som Dalarna. Skillnaden är störst bland män, där andelen högutbildade män i Stockholms län är mer än dubbelt så hög som motsvarande andel i Dalarnas län.
Ett mönster som även bidrar till könsskillnaden i utbildningsnivå är att många yrken inom kvinnodominerade sektorer så som utbildning och vård kräver högskoleutbildning, exempelvis lärare och sjuksköterska. Dessa tjänster utgör också en stor andel av arbetstillfällena på arbetsmarknaden.
Utbildningsnivån påverkar inte bara livsinkomsten utan även medellivslängden. För personer som uppnått 65 års ålder skiljer det nästan tre år i medellivslängd mellan dem som har förgymnasial utbildning och dem med eftergymnasial utbildning. Skillnaden mellan könen är genomgående cirka två år, vilket innebär att kvinnor i respektive utbildningsgrupp lever i genomsnitt två år längre än män i samma utbildningsgrupp. Samtidigt visar det sig att boenderelationer också påverkar medellivslängden, och särskilt för män. Män med förgymnasial utbildning som är sammanboende lever i genomsnitt längre än ensamstående män med eftergymnasial utbildning. Sämst utsikter, genomsnittligt, för ett långt liv har således ensamstående män med låg utbildningsnivå (SCB).
En utmaning för länet är den obalans som råder i antalet antagna killar och tjejer till gymnasieprogrammen i Dalarna. Av totalt 20 gymnasieprogram i länet kan endast sex sägas vara jämställda, dvs. de har en könsfördelning där andelen antagna är mellan 40 och 60 procent för både killar och tjejer. De program som har en jämställd representation vid antagningen är hotell- och turismprogrammet, barn- och fritidsprogrammet, försäljnings- och serviceprogrammet, international baccalaurate, introduktionsprogram samt ekonomiprogrammet. Sex program har en övervikt av killar, där VVS- och fastighetsprogrammet har den största obalansen, följt av industritekniska programmet samt el- och energiprogrammet. Resterande åtta program har en övervikt av tjejer, där antverksprogrammetär det mest obalanserade programmet följt av vård- och omsorgsprogrammet och det humanistiska programmet.
I diagrammet nedan visas genomströmningen i gymnasieskolan genom andelen med studiebevis alternativt examen 4 år efter påbörjat gymnasium. Det generella mönstret är att cirka 80 procent av tjejerna och cirka 75 procent av killarna avklarat gymnasiet inom 4 år. Pandemiåren 2020 och 2021 var det dock en lägre andel ungdomar som klarade gymnasiet inom 4 år, i jämförelse med övriga år.
Arbeten och yrken har historiskt varit könsuppdelade. Med könsuppdelningen har även värderingar synliggjorts om vad som räknats som formellt arbete och hur det värderats. Politiska beslut har på flera sätt påverkat detta. Innan exempelvis reformerna som etablerade barn- och äldreomsorg på den reguljära arbetsmarknaden utförde kvinnor sådant omsorgsarbete obetalt eller på annat sätt utanför ordinarie arbetsmarknad. När dessa arbetsuppgifter övergick till formellt arbete var det på många sätt naturligt att framförallt kvinnor befolkade tjänsterna, dessvärre har det bidragit till att könssegregeringen på arbetsmarknaden har bestått.
Sedan många år har kvinnor och män haft likvärdig tillgång till utbildning och möjlighet att fritt välja yrke. Trots detta består många av könsskillnaderna i arbetslivet (se figuren nedan) och även i antagningen till gymnasiet. Det finns branscher i länet som har en tydlig övervikt av det ena eller det andra könet, exempelvis byggbranschen som omfattar yrken inom bland annat el och VVS, och där kvinnor bara utgör ungefär 9 procent av de förvärvsarbetande. Även om det har skett en ökning av andelen kvinnor inom byggbranschen är denna ökning ännu försumbar. Inom vård och omsorg är bilden densamma men med motsatt könsfördelning. Här utgör kvinnor ca 78 procent av de förvärvsarbetande.
Att åstadkomma en förändring i närtid av balansen mellan män och kvinnor inom de könssegregerade branscherna verkar inte vara inom räckhåll då ungdomars studieval är så pass könsstereotypa.
Skillnader mellan kvinnor och män föreligger således fortfarande på yrkesnivå. Den största yrkesgruppen för män i Dalarna är kategorin som inkluderar lager- och terminalpersonal, följd av träarbetare, snickare m.fl.. Bland kvinnor är det istället vård- och utbildningsyrken som är vanligast. Här finns exempelvis undersköterskor m.fl. och grundskollärare. Diagrammen nedan visar de yrken i länet som flest kvinnor respektive män arbetar inom.
Två yrken av tio återkommer bland både kvinnor och män; vårdbiträden och butikssäljare i fackhandel. Butikssäljare har till antalet en någorlunda jämn representation, medan vårdbiträde är, trots många män anställda, ett kvinnodominerat yrke med cirka 2 300 kvinnor och 1 100 män sysselsatta.
Diagrammen visar också att de 10 största yrkena bland kvinnor omfattar drygt 20 000 anställda medan de 10 största yrkena bland män omfattar drygt 13 000 anställda, det vill säga, vissa kvinnodominerade yrken är väldigt omfattande i storlek, vilket kan bidra till svårigheten med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Matchning på arbetsmarknaden mäter i hur stor utsträckning människor arbetar med vad de är utbildade till. Generellt tenderar olika typer av specialiserade eftergymnasiala utbildningar, som exempelvis läkare och psykologer, ha hög matchning. Utbildar man sig till läkare är det väldigt hög sannolikhet att man även har det som yrke (närmare 100 procent). På andra sidan av spektrumet finns dels olika former av gymnasieutbildningar, dels eftergymnasiala utbildningar inom exempelvis humaniora och konst, där runt hälften jobbar med vad de är utbildade till. Genomsnittligt ligger matchningsgraden på runt 71 procent i Sverige, där något fler kvinnor än män arbetar med vad de är utbildade till, men skillnaden är inte så stor. Det finns vissa skillnader mellan länen, men dessa är relativt små. I Dalarna är matchningsgraden ca 69 procent, vilket är något sämre än genomsnittet för riket som helhet.
Matchningen på arbetsmarknaden tenderar således att vara högre för
högre utbildningsnivåer, vilket kan förklaras med att högre utbildning
ofta är tydligare kopplad till ett visst yrke. Det finns också
skillnader i matchningen beroende på födelseland. I Dalarna har inrikes
födda högst matchning med ungefär 70 procent för både kvinnor och män.
Även personer födda inom EU har hög matchning (runt 66 procent). Lägst
matchningsgrad har personer födda i Asien (ca 64 procent).
Ekonomisk jämställdhet är ett av de sex jämställdhetspolitiska delmålen och syftar till att kvinnor och män ska ges samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete för att säkerställa ekonomisk självständighet livet ut. Målet utgår således ifrån ett livscykelperspektiv och understryker betydelsen av att det avlönade arbetet ska ge ekonomisk trygghet och självständighet även under pensionsåren. En central förutsättning för inkomst och egen försörjning är anknytning till och förutsättningar på arbetsmarknaden, därför redogörs här även för sysselsättningsgrad och arbetslöshet samt etableringstid för invandrade.
Ekonomisk jämställdhet analyseras genom flera olika inkomstflöden och variabler. Inkomst av arbete utgör merparten av en individs försörjning, men både lönenivå och huruvida personen arbetar hel- eller deltid påverkar inkomsten och sedemera pensionen. Därtill finns kapitalinkomster och offentliga bidrag så som exempelvis sjukpenning, föräldrapenning och bostadsbidrag, som gör att ett viktigt mått på ekonomisk standard är disponibel inkomst. Disponibel inkomst innebär den summa pengar som ett hushåll eller en person har efter att alla ekonomiska inkomster är sammanräknade (lön, avkastning, bidrag etc.) och skatter och avgifter är betalda.
Det finns många faktorer som bidrar till ojämställdhet på arbetsmarknaden och för livsinkomsten, men familjebildningen är den faktor som i högst grad bidrar till ojämställda livsinkomster. Gapet i disponibel inkomst mellan kvinnor och män är som störst för sammanboende, 35 procent, när det yngsta barnet är 0–3 år Regeringen (2022)6.
Vid pensionering finns det numera många som fortsätter att arbeta hel- eller deltid, så kallade jobbonärer, dessa har relativt god ekonomi. De som har det sämst ställt efter pensionering är kvinnor som inte fortsätter att arbeta.
En egen inkomst är en av förutsättningarna för ett ekonomiskt självständigt liv. Livsinkomsten påverkar även vilken pension personen kommer att få vid pensionering.
En jämförelse mellan kvinnors och mäns löner i Dalarna visar på stora skillnader och dessa har hållit i sig över tid. Medianinkomsten för en man i Dalarna var 2022 ca 394 tusen kronor före skatt, medan en kvinna hade en medianinkomst på ungefär 327 tusen kronor. I den andra figuren nedan syns även en positiv utveckling i form av att den relativa skillnaden i inkomst mellan könen har minskat sedan millennieskiftet. Diagrammet visar att kvinnors medianinkomst har fördubblats medan mäns har ökat med ungefär 91 procent. Det är dock viktigt att notera att figurerna nedan endast redovisar kvinnors och mäns skilda ekonomiska förutsättningar, medan det kan finnas flera förklaringar till skillnaden. En faktor är att kvinnor i högre grad arbetar deltid, och därför kan ha en lägre årsinkomst. Som vi också sett i ett flertal tidigare figurer finns det stora skillnader mellan könen kopplat till bland annat yrke och utbildning, vilket ytterligare kan förklara en del av skillnaden.
På nationell nivå har SCB jämfört den standardvägda lönen, dvs. lönen när hänsyn tas till bland annat ålder och utbildningsnivå, för att synliggöra om det kan finnas en diskrimineringsaspekt i lönenivån. Slutsatsen blev att kvinnors standardvägda lön är ungefär 95 procent av männens standardvägda lön, det vill säga det finns en oförklarad löneskillnad mellan kvinnor och män (SCB).
I samtliga Dalarnas kommuner har männen högre inkomst än kvinnorna. Skillnaderna mellan kommunerna är relativt små. Kvinnor har högst medianinkomst i Falun och män i Smedjebacken. Lägst medianinkomst har såväl kvinnor som män i Orsa.
Utöver inkomster är det även relevant att undersöka den disponibla inkomsten, dvs. summan av alla inkomster och transfereringar (exempelvis barnbidrag) efter avdragen slutlig skatt. I figuren nedan är det tydligt att den disponibla inkomsten varierar mellan olika grupper. En generell trend för alla grupper är att den disponibla inkomsten, utan att justera för inflation, har ökat mellan 2011-2022.
Det är tydligt att sammanboende, med eller utan barn, har en högre disponibel inkomst än ensamstående. Sammanboende med barn har också en högre disponibel inkomst än sammanboende utan barn. På andra sidan av skalan återfinns gruppen ensamstående kvinnor utan barn som har lägst disponibel inkomst. Diagrammet visar också på att det finns tydliga skillnader mellan könen. Bland ensamstående har män, med eller utan barn, högre disponibel inkomst än kvinnor i motsvarande grupp.
Sysselsättningsgraden, det vill säga i vilken utsträckning människor i arbetsför ålder (20-64 år) arbetar, skiljer sig inte märkbart åt mellan könen bland inrikes födda som ses i det vänstra diagrammet nedan. Sverige ligger långt fram i en internationell jämförelse när det gäller att ge kvinnor och män likvärdiga möjligheter att yrkesarbeta, och det återspeglas i sysselsättningsgraden som för båda könen är ungefär lika hög, ca 84 procent. Variationen i sysselsättningsgrad mellan länen är därför också relativt liten.
Däremot skiljer sig sysselsättningsgraden åt mellan inrikes och utrikes födda. För utrikes födda (det högra diagrammet nedan) är sysselsättningsgraden lägre än sysselsättningsgraden för inrikes födda i samtliga svenska län. Det finns även skillnader mellan kvinnor och män.
Utrikes födda män har en högre sysselsättningsgrad än utrikes födda kvinnor i samtliga län förutom Norrbotten. I Dalarna var sysselsättningsgraden bland utrikes födda män ungefär 70 procent, vilket är ca 7 procentenheter mer än för utrikes födda kvinnor i Dalarna.
Något att ta hänsyn till när man analyserar sysselsättningsgrad och arbetslöshet bland utrikes födda är hur lång tid de har varit i Sverige. Vistelsetid i Sverige har ett starkt samband med sysselsättningsgrad och arbetslöshet och därmed kommer andelen nyligen invandrade i gruppen utrikes födda att påverka nivån på dessa variabler, se rubrik 2.3.
Sysselsättningsgrad uppdelad efter kommun i Dalarna visar ett liknande mönster som länen på nationell nivå. Gruppen inrikes födda har en högre sysselsättningsgrad i samtliga kommuner i Dalarna jämfört med utrikes födda. Även här är sysselsättningsgraden för inrikes födda kvinnor och män ungefär lika hög. För utrikes födda är det däremot stora skillnader mellan kvinnor och män, också mellan olika kommuner. I linje med den nationella bilden är sysselsättningsgraden högre för gruppen utrikes födda män i jämförelse med utrikes födda kvinnor i de allra flesta kommuner (undantaget är Smedjebacken). Sysselsättningsgraden för utrikes födda män skiljer sig dock åt mellan kommuner där den högsta sysselsättningsgraden finns i Gagnef (ca 77 procent) och den lägsta i Avesta (ungefär 65 procent).
Falun har den högsta sysselsättningsgraden för gruppen utrikes födda kvinnor i Dalarna, runt 72 procent, och ligger klart över genomsnittet för länet (knappt 64 procent). Samtidigt är sysselsättningsgraden i Älvdalen kommun bland utrikes födda kvinnor bara ungefär 56 procent.
Värt att notera är att en del av skillnaden i utrikes föddas sysselsättningsgrad mellan kommunerna sannolikt kan förklaras av skillnader i antalet personer som invandrade under åren runt flyktingkrisen 2015. Exempelvis var Avesta, Ludvika och Hedemora de tre kommuner som hade högst invandring i förhållande till folkmängd under 2015, 2016 och 2017.
Bilden av arbetsmarknaden kompletteras genom att titta på arbetslösheten som visar hur många av de aktivt arbetssökande som inte har ett arbete. En jämförelse av arbetslösheten bland utrikes respektive inrikes födda åskådliggör ett antal viktiga skillnader.
Arbetslösheten är generellt högre för utrikes födda än för inrikes födda. Arbetslösheten för inrikes födda i Dalarna ligger i paritet med rikets, cirka 2 procent bland kvinnor och drygt 3 procent bland män (se diagrammet nedan).
Arbetslösheten bland utrikes födda är däremot betydligt högre i samtliga av Sveriges län. I Dalarna är skillnaden i arbetslöshet mellan utrikes och inrikes födda ca 13 procentenheter för kvinnor och ca 10 procentenheter för män.
Vidare är arbetslösheten bland gruppen utrikes födda kvinnor klart högre än i gruppen utrikes födda män i de flesta av Sveriges län.
I figuren nedan framgår också att det finns avsevärda skillnader mellan länen. Västerbotten har den lägsta arbetslösheten för utrikes födda med ungefär 7 procent totalt (både kvinnor och män), medan arbetslösheten är ca 19 procent i Gävleborg. Dalarnas län ligger något över riksgenomsnittet, men uppvisar inte extrema arbetslöshetssiffror åt något håll.
Precis som var fallet med sysselsättningsgrad tidigare, så uppvisar Dalarnas kommuner ett liknande mönster som på nationell nivå. Bland inrikes födda är arbetslösheten låg och något fler män än kvinnor är arbetslösa. Högst arbetslöshet bland inrikes födda (totalt) i Dalarna finns i Hedemora, men skillnaden gentemot genomsnittet i länet är relativt liten. Lägst arbetslöshet återfinns i Malung-Sälen.
Bland utrikes födda är arbetslösheten avsevärt mycket högre för både kvinnor och män. Genomsnittet i Dalarnas län ligger på ungefär 15 procent bland utrikes födda kvinnor och ca 13 procent bland utrikes födda män. Den högsta arbetslösheten bland utrikes födda kvinnor återfinns i Avesta där den ligger på ca 25 procent. Avesta redovisar också den högsta arbetslöshetssiffran bland utrikes födda män med ungefär 19 procent. Lägst arbetslöshet bland utrikes födda män återfinns i Gagnef kommun, medan Mora har lägst arbetslöshet bland utrikes födda kvinnor.
Det är återigen värt att notera att de skillnader i arbetslöshet som diskuterades i föregående stycke sannolikt delvis kan förklaras av skillnader i antalet personer som invandrat till olika kommuner, se diskussionen under sysselsättningsgrad ovan.
Arbetslösheten i Dalarna för inrikes och utrikes födda visar på skillnader över tid. För gruppen inrikes födda syns en nedgång i andelen arbetslösa från 2010 och framåt, med ett litet avbrott i trendlinjen under pandemiåren 2020-2021. Gruppen utrikes födda har två trendlinjer i diagrammet nedan. Från 2006 till 2017 ökade arbetslösheten bland utrikes födda till relativt höga nivåer jämfört med början på tidsperioden. Arbetslösheten bland utrikes födda män i Dalarna var också konsekvent högre än för utrikes födda kvinnor och betydligt högre under flyktingkrisen och åren som följde. Efter flyktingkrisen, från 2017 och framåt, har arbetslösheten bland gruppen utrikes födda minskat från toppnivåerna och utrikes födda kvinnor är idag i något högre utsträckning arbetslösa jämfört med utrikes födda män. Värt att understryka är att en högre arbetslöshet kan förklaras med att fler aktivt söker arbete, tidigare har en större andel personer varit varken arbetssökande eller i arbete.
Hur långt ifrån arbetsmarknaden som en individ befinner sig beror delvis på hur länge personen har varit utan anställning. En person som har varit arbetslös länge har ofta svårare att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden. I diagrammet nedan har arbetslösa delats in i tre olika grupper efter tid i arbetslöshet (0-12 månader, 12-24 månader samt 24+ månader). För inrikes födda i Dalarnas län är den största gruppen arbetslösa de som inte har haft en anställning under de senaste 12 månaderna. Ungefär 48 procent av de arbetslösa kvinnorna och 50 procent av de arbetslösa männen har varit arbetslösa i max 12 månader. Bland utrikes födda är bilden delvis annorlunda, där ungefär 40 procent av de arbetslösa kvinnorna och 38 procent av de arbetslösa männen har varit arbetslösa i max 12 månader. Samtidigt är andelen som varit arbetslösa länge bland utrikes födda relativt stor. Ungefär 38 procent av de arbetslösa kvinnorna och 41 procent av de arbetslösa männen har varit arbetslösa i mer än 24 månader.
Som diskuterats tidigare är sysselsättningsgraden lägre bland utrikes födda generellt, och för invandrade kvinnor tar det betydligt längre tid än för invandrade män att etablera sig på arbetsmarknaden. För utrikesfödda kvinnor som befunnit sig i Sverige i upp till 2 år (0-1 år i grafen nedan) är det bara ungefär 28 procent i arbetsför ålder (20-64 år) som arbetar. För motsvarande grupp av män är ungefär 52 procent i arbete inom 2 år. Över tid tenderar ändå etableringsgraden att öka avsevärt och efter mer än tio år i Sverige är det över 70 procent av invandrade såväl män som kvinnor som arbetar.
Skillnaden mellan utrikes födda kvinnor och utrikes födda män kan bland annat förklaras med att kvinnor som invandrat från ett utomeuropeiskt land i majoriteten av fallen har gjort det som anhörig, antingen till en person med svenskt medborgarskap eller till en person med permanent uppehållstillstånd. Att vara anhörig till arbetskraftsinvandrare är även vanligt förekommande. Givet dessa skäl för invandring är det vanligt att kvinnor invandrar med små barn eller har ett högt barnafödande de första åren i landet. Det har visat sig att kvinnorna sedan tar ett betydligt större omsorgsansvar för barn än barnens fäder, vilket bidrar till att deras inträde på arbetsmarknaden sker betydligt senare än för män i motsvarande situation. Exempelvis är användningen av föräldrapenning mycket ojämställd bland nyligen invandrade föräldrar. Se exempelvis Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (2021)7 och Jämställdhetsmyndigheten (2022)8
Att vara anhöriginvandrare sätter också kvinnan i fråga i en särskild beroendeställning till sin respektive anhörige i jämförelse med om hon invandrat/flytt på egna premisser. Detta i kombination med ofta låg utbildning och brist på arbetslivserfarenhet från hemlandet blir också hinder för att delta i integrationsinsatser, utbildning och arbetssökande. Se exempelvis Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (2021)9 och Regeringen (2023)10
Regeringen har under år 2023 satt ett fokus på insatser som ska få utrikes födda kvinnor i arbete snabbare. Bland annat har länsstyrelserna ett regionalt uppdrag med detta mål.
Hur snabbt en nyligen invandrad person etableras på arbetsmarknaden är också nära kopplat till vilken utbildningsnivå personen har. För dem med högst utbildning har det visat sig att processen tenderar att gå relativt snabbt och ca 45 procent av kvinnorna och 69 procent av männen arbetar innan de varit i Sverige i 2 år (0-1 år i figuren nedan). Sedan ökar etableringsgraden över tid och efter 10 år och längre är fler än 80 procent av kvinnorna mellan 20 - 64 år sysselsatta, vilket är i linje med sysselsättningsgraden för inrikes födda kvinnor i samma åldersgrupp. För dem med exempelvis gymnasial utbildning är situationen delvis annorlunda. I den gruppen arbetar ungefär 23 procent av de utrikesfödda kvinnor, och ca 41 procent av de utrikesfödda männen, inom 2 år efter att de kommit till Sverige. Över tid ökar andelen etablerade snabbt på arbetsmarknaden, särskilt för gymnasialt utbildade. Män med gymnasial utbildning som har varit i Sverige mellan 3 och 4 år (2-3 år i figuren nedan) har högre etableringsgrad än motsvarande män med en eftergymnasial utbildning.
Hur snabbt en nyligen invandrad person etablerar sig på arbetsmarknaden har förändrats avsevärt över tid, vilket åskådliggörs i diagrammet nedan. Från början av 2000-talet fram till mitten av 2010-talet låg etableringstiden relativt stabil, där ungefär 20 procent av de 20-64 åringar som varit i Sverige i upp till 2 år (0-1 år i figuren nedan) förvärvsarbetade och ungefär 50-60 procent av de 20-64 åringar som varit i Sverige mellan 4 och 10 år (4-9 år i figuren nedan) förvärvsarbetade. Efter flyktingkrisen i mitten av 2010-talet verkar dock någonting ha hänt och framförallt personer med kort vistelsetid (upp till 2 år) kommer i arbete betydligt snabbare. Mellan 2015 och 2021 ökade andelen förvärvsarbetande av de 20-64 åringar som varit i Sverige i upp till 2 år (0-1 år i figuren nedan) från ungefär 15 procent till ca 39 procent, en remarkabel förbättring. Under samma tidsperiod har även arbetslösheten för gruppen utrikes födda minskat betydligt, vilket illustrerats i ett tidigare diagram.
Ytterligare en aspekt av ekonomisk status är skuldsättningsgraden för olika grupper. I det första diagrammet nedan redovisas antalet personer i Dalarna som har skulder under indrivning hos Kronofogden. Två trender är tydliga.
Under det senaste decenniet har antalet skuldsatta minskat från drygt 10 000 skuldsatta till 8 511 i Dalarnas län. Av dessa är ungefär 60 procent män och 40 procent kvinnor. Fördelningen har inte förändrats över tid. Det är således avsevärt fler män än kvinnor i länet som är skuldsatta.
Som andel av befolkningen i Dalarna år 2022 utgör skuldsatta kvinnor ca 3 procent och skuldsatta män ca 4,5 procent. Medianskulden var för kvinnor 53 000 kr och för män 65 500 kr. Störst andel skuldsatta finns i åldersintervallet 35-44 år, år 2022 var 6,5 procent av männen och 4,4 procent av kvinnorna i Dalarna i denna åldersgrupp skuldsatta (Kronofogden).
I det andra diagrammet nedan redovisas antalet långsiktigt skuldsatta i Dalarna. Med långsiktigt skuldsatt menas att personen varit i Kronofogdens register under minst 20 års tid. Även här finns det betydligt fler män än kvinnor till antalet. Åren 2013 - 2016 var en period med ett större antal skuldsatta i båda grupperna, men därefter har antalet minskat bland både kvinnor och män. Mätt över tidsperioden 2010 - 2023 har antalet män minskat med 14 procent medan antalet kvinnor istället har ökat med 14 procent.
En jämn ansvarsfördelning för obetalt hem- och omsorgsarbete är det fjärde jämställdhetspolitiska delmålet. Jämställdhetsmyndigheten har sammanfattat nuläget för delmålet nationellt. De skriver på sin hemsida:
Kvinnor tar fortfarande i hög grad ansvar för det obetalda hem- och omsorgsarbetet. De tar ut mer av föräldraförsäkringen och lägger mer tid på att ta hand om barn. Kvinnor och män ger omsorg, men på olika sätt. Kvinnors omsorgsarbete tycks dock påverka dem mer negativt än män. I hemmet är det främst kvinnor som städar, lagar mat och tvättar medan män klipper gräset, tar hand om bilen och sköter ekonomin.
Ett större ansvar för det obetalda arbetet minskar ofta utrymmet för inkomstbringande arbete och påverkar på så sätt individernas livsinkomster. Det kan också skapa ett beroende till en partner med en högre inkomst.
Antalet mottagare av föräldrapenning (den första figuren nedan) ökade från ungefär 13 000 i slutet av 1990-talet till över 22 000 år 2018. Givet att den absoluta majoriteten av dessa barn har två vårdnadshavare är det värt att notera att det varje år är cirka 10 procent av fäderna som inte tar ut några föräldrapenningdagar alls.
En minskning i antalet föräldrapenningdagar syntes under pandemiåren och åren därefter, vilket sannolikt beror på att uttaget av tillfällig föräldrapenning (Vab) då ökade kraftigt (se avsnitt 3.2 nedan). Antalet uttagna dagar har ökat för såväl kvinnor som män, men den relativa skillnaden i uttag mellan könen har minskat.
Fördelningen av dagar mellan vårdnadshavarna har jämnats ut något sedan slutet av 1990-talet då runt 85-90 procent av föräldrapenningdagarna togs ut av mammorna. Sedan dess har först en (1995), sedan två (2002) och även tre månader (2016) reserverats åt respektive vårdnadshavare (också kallade “pappamånader”). Detta har bidragit till ett jämnare uttag men utvecklingen får ändå sägas gå relativt trögt, då kvinnors andel endast har minskat till runt 69 procent 2023. Svenska vårdnadshavare är således långt ifrån att ge sina barn en jämställd tillgång till sina föräldrar. Skillnaden i uttag påverkar också den disponibla inkomsten, som beskrivits under rubriken Ekonomisk jämställdhet. Skillnaden är som störst mellan sammanboende kvinnor och män när det yngsta barnet är 0–3 år (Regeringen, 2022)11.
Hur vårdnadshavare fördelar föräldrapenningen mellan sig är relativt olika i Dalarnas kommuner. I Älvdalen är uttaget mest jämställt relativt sett, där drygt 35 procent av föräldrapenningdagarna togs ut av männen. Minst jämställt är fördelningen i Rättvik, där motsvarande uttag är ca 28 procent.
Tillfällig föräldrapenning ges för vård av sjukt barn och är det som i folkmun kallas vab. Sett över tidsperioden minskade antalet uttagna nettodagar något mellan 2006 och 2009, för att därefter öka stadigt fram till 2022 (den första figuren nedan). År 2023 minskade uttaget av tillfällig föräldrapenning/vab för såväl kvinnor som män något, men ligger fortfarande på klart högre nivåer än innan pandemin. Även för vård av sjukt barn tar kvinnor ut betydligt fler dagar än män, men fördelningen ligger precis runt spannet för vad som antas som statistisk jämställdhet, kvinnor tar ut cirka 60 procent av dagarna och män tar ut cirka 40 procent. Till skillnad från trenden för föräldrapenning har fördelningen av vab-dagar hållt sig jämnare de senaste decennierna (under pandemin verkar män ha ökat sitt uttag något jämfört med kvinnor), se den andra figuren nedan.
Jämställd hälsa är det femte jämställdhetspolitiska delmålet. Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma förutsättningar för en god hälsa och erbjudas vård och omsorg på lika villkor. Idag finns det stora skillnader i hälsa och ohälsa mellan kvinnor och män. Flickor och kvinnor är sjukskrivna för symptom som är kopplade till psykisk ohälsa i betydligt högre utsträckning än män, samtidigt dör fler män än kvinnor av självmord, i arbetsplatsolyckor, i hjärt- och kärlsjukdomar och av cancer. Förklaringar kan bland annat kopplas till brister i arbetsmiljön, att inte söka vård i tid och skillnader i vårdens bemötande.
Ohälsotalet12 mäter i vilken utsträckning personer är borta från arbetet på grund av nedsatt arbetsförmåga, mätt under ett års tid. Ohälsotalet varierar över tid och var relativt högt under början av 2000-talet. Därefter syns en klart nedåtgående trend. Under hela tidsperioden har ohälsotalet varit högre för kvinnor än för män, även om skillnaden mellan könen har minskat något över tid.
Ohälsotalet för Dalarnas befolkning visar att det finns skillnader mellan länets kommuner. För män är ohälsotalet år 2024 högst i Vansbro och lägst i Falun. För kvinnor är ohälsotalet högst i Rättvik och lägst i Leksand. För att fastställa orsaken till skillnaderna mellan kommuner behövs djupare studier och analyser, men potentiella faktorer kan vara att branschstrukturen skiljer sig mellan kommunerna och att det är olika hög sjukfrånvaro i olika branscher, men även att socioekonomiska förutsättningar skiljer sig åt mellan kommunerna i Dalarna.
I likhet med ohälsotalet tenderar sjukpenningtalet, som enbart innefattar sjukpenning och rehabiliteringspenning, att variera kraftigt över tiden. I början av 2000-talet var talet högt för både kvinnor och män, för att därefter minska rejält fram till 2010. Därefter har sjukpenningtalet både gått upp och ned, men på senare år kan en ökning återigen skönjas. Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män, vilket återspeglas i sjukpenningtalet. Att talet förändras över tid behöver inte nödvändigtvis bero på att människor blir mer eller mindre sjuka. Det kan snarare bero på en mer eller mindre restriktiv syn på vad som krävs för att bli sjukskriven, något som ofta är politiskt styrt. Exempelvis beror den kraftiga nedgången i sjukpenningtalet mellan 2002 och 2010 sannolikt inte på att arbetstagare var mindre sjuka, utan på att bedömningen av vad som berättigar en sjukskrivning var hårdare.
Även när det kommer till sjukpenningtalet finns det skillnader mellan Dalarnas kommuner. För män är talet högst i Orsa, medan det för kvinnor är högst i Rättvik. Sjukpenningtalet är en delmängd av ohälsotalet och därför samvarierar resultaten mellan kommunerna i stort. Talet är lägst för både kvinnor och män i Falun.
Antalet sjukfall kopplade till stressrelaterade symptom har ökat dramatiskt sedan 2010. Även för dessa sjukfall ses en trend där antalet minskade markant under en period fram till 2010, för att sedan öka. Kvinnor står för cirka 80 procent av dessa sjukskrivningar. Trots den stora skillnaden i antal mellan kvinnor och män, så är ökningen relativt likvärdig. Antalet pågående sjukfall kopplade till stress mellan 2010 och 2016 har ungefär sexfaldigats för respektive grupp och från 2016 till idag har utvecklingen stabiliserats något, men ligger kvar på en mycket högre nivå än innan 2010. Att utröna vad det ökade antalet sjukfall beror på är svårt, men det finns ett väl belagt samband mellan psykiatriska diagnoser (såsom svår stress) och den psykosociala arbetsmiljön (Försäkringskassan, 2016)13.
Generellt är det stora skillnader i antalet startade sjukfall (per 1 000 förvärvsarbetande) mellan olika branscher. För kvinnor är antalet störst i ett typiskt kvinnodominerat yrke som vård och omsorg, vilket kan vara en förklaring till att kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män. För män är det istället inom transportbranschen, en mansdominerad bransch, som antalet startade sjukfall är högst. Oavsett kön, är antal startade sjukfall lägst inom klassiska kontorsjobb som ekonomi, juridik och IT. Notera även att antalet startade sjukfall (per 1 000 förvärvsarbetande) är högre för kvinnor än för män i samtliga branscher i diagrammet nedan.
Det första av de jämställdhetspolitiska delmålen lyder “en jämn fördelning av makt och inflytande”. Detta mäts bland annat genom kvinnors och mäns representation på maktpositioner i både politik och näringsliv. Historiskt har, av förklarliga skäl, män befolkat dessa positioner och kvinnor i undantagsfall, men dessvärre visar nuläget också att många traditionella mönster består. Ju högre upp i hierarkin, desto fler män på positionerna. Jämställdhetsmyndigheten skriver att:
Näringsliv, högre utbildningar och organisationer med mindre insyn har få kvinnor på höga positioner.
Samtidigt har bilden förbättrats inom offentlig sektor och inom politiken generellt de senaste decennierna.
Den politiska sfären har historiskt varit mansdominerad och kvinnor har haft avsevärt färre tunga politiska uppdrag. Det första diagrammet i det här avsnittet visar könsfördelningen bland riksdagsledamöter från valet 1973 till 2022. Riksdagens könsfördelning har under den här tidsperioden sett en stor förändring och utveckling. Vid riksdagsvalet 1973 var en övervägande majoritet av de folkvalda ledamöterna män. Endast drygt 70 kvinnor återfanns på bänkarna i Riksdagen under den här mandatperioden. 49 år senare är männen fortfarande fler än kvinnorna, men skillnaden mellan könen är bara 27 stycken ledamöter. Den mest jämställda Riksdagen i Sverige var mandatperioden som tog sin början 2006 då antalet kvinnor var 165.
Trenden på nationell nivå syns även på regional nivå där trenden går mot en mer jämställd representation bland de folkvalda. Vid landstingsvalet 1982 i Dalarna var antalet manliga ledamöter i regionfullmäktige övervägande män, medan könsfördelningen vid regionvalet 2014 var i princip helt jämställd med ett nästan jämnt antal män och kvinnor bland folkvalda i regionens fullmäktige. Efter valet 2018 syns däremot återigen en ökning av andelen män i regionfullmäktige och sedan det senaste valet (2022) sitter 11 fler män än kvinnor i regionfullmäktige.
På lokal nivå i Dalarna finns det stora skillnader mellan kommunerna. Efter valet 2022 var Avesta och Smedjebacken de enda kommuner i länet där kvinnorna i fullmäktige översteg antalet män (med en person i respektive fullmäktige). Borlänge, Gagnef, Mora och Vansbro har istället en majoritet män, dvs mer än 60 procent män, bland deras folkvalda ledamöter.
Ett annat mått på makt är den ställning individen har på arbetsplatsen och i yrkeslivet. I det först diagrammet nedan visas andelen chefer uppdelade efter kön och för olika utbildningsnivåer. I samtliga grupper i Dalarna är en större andel av männen sysselsatta i någon form av chefsposition jämfört med motsvarande grupp kvinnor. Andelen chefer är även tydligt kopplad till utbildningsnivå där högre utbildning är associerad med en högre andel individer i chefspositioner. Bland gruppen sysselsatta män i Dalarna med eftergymnasial utbildning innehar drygt 11 procent någon form av chefsställning. Bland kvinnor med eftergymnasial utbildning är motsvarande siffra ungefär 8 procent.
I det andra diagrammet ser vi utveckling över tid. Andelen kvinnor i chefsposition i Dalarna har nästintill fördubblats under en tjugoårsperiod, och under samma period är andelen män i chefspositioner mer eller mindre oförändrat. Det betyder att antalet chefspositioner har ökat i antal, men totalt sett så går utvecklingen över tid ändå i en mer jämställd riktning, även om situationen på arbetsmarknaden fortsatt får anses vara ojämställd.
Region Dalarna, Kvinnor och män i Dalarna ur ett jämställdhetsperspektiv.↩︎
Statistiska Centralbyrån, På tal om kvinnor och män.↩︎
Statistiska Centralbyrån, En fråga om tid - en studie av tidsanvändningen bland kvinnor och män 2021.↩︎
Regeringen, Budgetproposition 2022/23:1 bilaga 3, Ekonomisk jämställdhet↩︎
Jämställdhetsmyndigheten Regionalpolitik, könsmönster och jämställdhetsambitioner (2022:16 bilaga 1). Bilaga till rapporten “Bättre styrning för bättre resultat”.↩︎
Regeringen (2022) Prop. 2022/23:1 Bilaga 3 Ekonomisk jämställdhet 2022.↩︎
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (2021)↩︎
Jämställdhetsmyndigheten (2022)↩︎
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (2021)↩︎
Etablering för fler – jämställda möjligheter till integration (SOU 2023:24)↩︎
Regeringen, Budgetproposition 2022/23:1 bilaga 3, Ekonomisk jämställdhet.↩︎
Ohälsotalet: hur många dagar under en tolvmånadersperiod Försäkringskassan betalar ut ersättning för nedsatt arbetsförmåga i förhållande till antalet försäkrade i åldersgruppen 16-64 år↩︎
Försäkringskassan, Korta analyser 2016:2, “Sjukskrivning för reaktioner på svår stress ökar mest.”↩︎